Mount Batur, 2.25 wake-up call / Mount Batur, väckning kl 2.25

The alarm went off at 2.25 am Monday morning. It was time to climb Mount Batur to see the sun rise from the top. The taxi picked us up just before 3 am and we drove for about half an hour to the starting point where we were met by our local trekking guide. 

To our surprise there were a lot of other tourists there. Around 300 persons do the climb every morning so bear that in mind if you every visit Mount Batur.

The sun rises sometime after 6 am so at 3.30 when we started it was pitch black. The only light we had to guide us and ensure we put our feet in the right spot were the flashlights provided by our guide. The track was uneven with rocks and lava stones why you had to concentrate for each step you took. The temperature was nice but the humidity and the rain made it sticky. The first part was quite easy but after a while we reached the foot of the mountain were it was more or less straight up. On the way up we met people who had turned back. The small paths were hard to climb as every step was different, one small and then a huge climb up and since the ground was uneven with stones you had to be completely concentrated not to hurt yourself. 

The last 45 minutes of the climb I found very difficult. Every second minute I felt nausea and were only able to go one for about 5 minutes at a time before I needed to rest and catch my breath. My body screamed and wanted to give up but I recognised the nausea from many times before with my former personal trainer Magnus. Always when we did cardio (my weakness when it comes to exercise) he pushed me to my limit and to the point where I felt nausea and then he pushed a little bit more. Therefore I could recognise this as my hearth not being able to provide my body with enough oxygen, or in other words I’m out of shape. But I also knew that it would not kill me to push through and I remembered Magnus when he used to force me to continue even though I wanted to quit. Sometimes it pays off to be stubborn and having the famous Finnish “sisu” that took me to the top. So, thank you Magnus for pushing me then and for still being an inspiration.

I must add that my friend Florence did brilliant and I was very impressed with her. Also she was very supportive on the way up. So, thanks Flo. Also our guide gave me a helping hand especially on the way up.

When we reached the top around 5.30 am it was still dark so we sat down to wait. It started to rain again and we curled up together with everyone else in a shank drinking our semi warm tea and waited for the sun to rise.   

When it began to dawn we went out and had our breakfast and waited. Unfortunately it was completely cloudy and misty and we could not see the sun rise nor anything else. Even though the temperature was ok, it was very cold on the top and the wind and the rain added to it. To warm up the guide took us to the hot steam sources just a couple of minutes from where we were. First I thought I was imagining as when we were walking all the sudden I could feel these lukewarm winds wrap around my body and then they were gone. It turned out it was not my imagination but that Mount Batur is actually an active volcano that last erupted in 2000. Here and there hot steam seepered out. Florence who were shivering and clapping here teaths were especially happy about this.

Before moving down the hills we also had an encounter with the monkies. You can see how overjoyed we both were when they jumped up and claimed on us.

Pitch darn and equipped with flashlights we climb the mountain / Bäcksvart och utrustade med ficklampor vandrar vi upp för berget

Waiting for the sun to rise in the shank with our trekking guide / I väntan på soluppgången i skjulet med vår vandringsguide.

The shank / Skjulet 

Happy reaching the top of Mount Batur. Unfortunately no sun but rain and clouds / Lycka är att nå toppen av Mount Batur. Tyvärr ingen soluppgång utan regn och moln

After waiting for another half an hour, we start seeing some ray of sunshine / Efter ytterligare en halvtimme väntan så börjar vi se de första solstrålarna

Happy / Lyckliga

We are sooooo comfortable meeting the monkies. Vi är sååååå bekväma med att möta aporna.

Below you can hopefully see how steep our climb was. Luckily our guide had a very strong hand and he helped us both up and down. Nedan kan ni förhoppningsvis se hur brant vår vandring var. Tack och lov hade vår guide ett starkt handslag och han hjälpte oss både upp och ner.

The sun / Solen

Field of different vegetables which we also passed on our way up but then it was pitch black and we could not see / Fält av grönsaker som vi också passerade på vägen upp men kunde då inte se eftersom det var bäcksvart.

Väckarklockan ringde kl 2.25 på måndag morgon. Det var dags att bestiga Mount Batur för att se soluppgången från toppen av berget. Taxin hämtade oss strax innan 3 och vi körde ca en halv timme innan vi nådde startpunkten för vandringen och där vi mötte vår vandringsguide.   

Till vår förvåning var det väldigt mycket andra turister där. Omkring 300 personer bestiger Mount Batur varje morgon vilket kan vara bra att ha i åtanke.  

Solen stiger upp någon gång efter kl 6 så kl 3.30 när vi påbörjade vår vandring var det bäcksvart. Det enda ljuset vi hade kom från den ficklampa som vi fick av vår guide och som skulle hjälpa oss att sätta ner fötterna på rätt ställe. Vandringsleden var ojämn och täckt med klippor och lavastenar varför man var tvungen att koncentrera sig för varje steg man tog. Temperaturen var behaglig men luftfuktigheten och regnet gjorde det klibbigt. Första delen av vandringen var enkelt men efter ett tag nådde vi bergsfoten och då var det mer eller mindre rakt upp. På vägen upp mötte vi personer som vänt om. De små vandringsleder var svåra att klättra då varje steg var annorlunda, ett litet steg följt av ett stort kliv upp och eftersom marken var så ojämn och det var svårt att se så var man tvungen att hela tiden koncentrera sig för att inte skada sig själv. 

De sista 45 minutrarna av klättringen tyckte jag var riktigt svåra. Var andra minut blev jag illamående och kunde bara fortsätta i fem minuter i taget innan jag behövde vila och hämta andan.  Min kropp skrek och ville ge upp men jag kände igen illamåendet från så många gånger tidigare med min fd personliga tränare, Magnus. Alltid när vi gjorde konditionsträning  (min svaghet när det kommer till träning) så pushade han mig till min gräns där jag blev illamående och sen pushade han lite till. Därför visste jag nu att det var mitt hjärta som inte klarade av att pumpa ut tillräckligt med syre till min kropp, med andra ord så är jag otränad. Men jag visste också att det det inte skulle döda mig att pusha vidare och kom ihåg när Magnus brukade tvinga mig att fortsätta trots att jag ville ge upp. Ibland betalar det sig att vara envis och att besitta det kända finska sist som i detta fall tog det mig till toppen. Tack Magnus för att du pushade mig då och fortfarande inspirerar mig än idag.

Sen måste jag addera att min vän Florence var brilljant och jag är mäkta imponerad. Dessutom var hon väldigt stöttande hela vägen upp. Så tack även till dig, Flo. Utöver detta så gav guiden mig en hjälpande hand, främst på vägen upp.

När vi nådde toppen var klockan ca 5.30 så det var fortfarande becksvart ute så vi satte oss ner för att vänta.  Det började regna igen så vi satte oss i ett skjul med alla andra och drack vårt semivarma te och väntade på soluppgången.  

När det började gry gick vi ut och åt vår medhavda frukost och väntade.  Tyvärr var det helmulet och dimmigt och vi såg varken soluppgången eller något annat. Även om temperaturen var ok, så var det väldigt kallt på toppen och vinden och regnet adderade till det. För att värma oss tog guiden oss till några varma källor bara ett par minuter från var vi befann oss. Först trodde jag att jag inbillade mig där jag gick, eftersom jag helt plötsligt kunde känna en ljummen vind svepa runt min kropp och sen var den borta. Det visade dock sig att jag inte hade inbillat mig men att Mount Batur faktiskt är en aktiv vulkan som hade sitt senaste utbrott 2000. Här och var sipprade het ånga ut. Florence, som skakade och hackade tänder, var speciellt lycklig över detta. 

Innan vi rörde oss ner för berget igen så mötte vi aporna. Ovan kan ni se hur överlyckliga vi båda var när de hoppade upp och klättrade på oss. 

Advertisements

2 Comments Add yours

  1. Flo says:

    En fin naturupplevelse, även om soluppgången uteblev och att den var tuffare än vad vi båda hade förväntat oss.. 🙂 Men inget är omöjligt för två envisa tjejer som oss två…

    Like

  2. Anne carita says:

    That is a very strenuous climb! Good for you to finish it. You are very fit to tackle such a climb under not so good weather condition.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s