Fighting Spiders – Att slåss mot spindlar

Confession time. I reluctantly have to confess that I hate hate hate creepy crawlies, especially spiders.

Coming to Asia I of course knew, and also my only real concern for this journey, that there would be a huge (yuge) risk of sooner or later facing these Things. I was hoping for later, praying for a miracle of never but feared sooner. 

Needless to say I got sooner.

Today in Yoga class we started with laying down on the floor for some relaxation/meditation. After that we continued with some exercises still laying down on the floor. Laying there you unavoidably look up the ceiling, and there it was, a huge spider. First I tried to ignore it but then it started moving, slowly creeping down its web. My concentration was gone and I sat up, told the yogi and the class. 

The yogi assured me that it was completely unharmful. I lay down again and thought: Mind over matter. It then moved away from me and I felt my body relax a bit. Still unable to concentrate I kept a close eye on it, only once I looked away and when I looked back it was gone. After a minute or two it showed up again, and slowly moved towards me. I felt the panic building up and tears slowly started to fall, still thinking: Mind over matter. It crawled further down its web and then again closer towards me. With tears falling down my cheeks I sat up. The yogi again assured me that it was unharmful, I rapidly nodded my head but could not control the panic. The picture I had in my head was the spider dropping down and landing on me and I feeling its long legs on my body. A lady furthest away from the spider offered to change spots with me and I gladly accepted. 

My friend Florence asked if I wanted to end the yoga class but I thought I just have to do this, I just can’t quit. Feeling a bit more relaxed with the distance between me and the spider I managed to force my body to stay in that room and finish the yoga class. Not my best yoga performance, my pulse through the ceiling and therefore not mentally relaxed, but I fought my impulses and did not flee the scene.

May this be the last encounter I have with a creapy crawly. I see myself as a strong person but this is my weakness.

The Spider after caught, its body not that big but its legs about 6-7 cm. / Spindeln efter den fångats, kroppen inte så stor men benen mätte ca 6-7 cm.

Dags för en bekännelse. Jag måste motvilligt erkänna att jag hatar hatar hatar “creapy crawlies” speciellt spindlar.
Jag visste naturligtvis att det var en stor risk, och egentligen mitt enda orosmoment med min resa, att jag förr eller senare skulle möta dessa odjur i Asien. Jag hade dock hoppats på senare, bett för aldrig och varit rädd för förr.

Naturligtvis så blev det förr.

Under morgonens yogaklass så låg vi först på rygg för avslappning och meditation. Efter det fortsatte vi med övningar där vi låg på rygg. I detta läge är det omöjligt att inte titta upp i taket och där var den. En jättestor spindel. Först försökte jag ignorera den men sen började den röra på sig och då bröts min koncentration. Jag satte mig upp och uppmärksammade yogin och de andra på spindeln.

Yogin försäkrade mig att den var helt ofarlig. Jag la mig ner igen och tänkte: Mind over Matter  (tankekraft). Den rörde sig bort från mig och jag kände hur min kropp kopplade av lite. Jag hade fortfarande svårt att koncentrera mig och höll hela tiden ett öga på spindeln, bara en gång tittade jag bort och när jag tittade tillbaka var den borta. Efter en minut eller två dök den dock upp igen och rörde sig då närmare mig. Jag kände hur paniken byggdes upp inom mig och tårarna börjase sakta trillade nerför mina kinder men fortsatte tänka: Mind over matter (tankekraft). Den rörde sig ner för sin spindeltråd och mot mig igen. Med tårar på mina kinder så satte jag mig upp igen. Yogin försäkrade mig åter att den var ofarlig, jag nickade snabbt men kunde inte kontrollera paniken längre. Den bild som jag fick i mitt huvud var hur den snabbt släpper sig och landar på mig och hur jag känner dennes ben krypa över min kropp. En kvinna som satt längst bort från spindeln erbjöd mig att byta plats vilket jag tacksamt accepterade.

Min vän Florence frågade om jag ville avsluta yogaklassen men jag tänkte att jag måste helt enkelt göra det här, jag kan inte ge upp. Jag kände mig lite mer avslappnad med avståndet mellan mig och spindeln och lyckades tvinga min kropp att stanna i rummet och avsluta yogaklassen. Inte min bästa yoga, pulsen var skyhög och därmed ej mentalt avslappnad men jag slogs mot mina impulser som sa att jag skulle fly rummet.

Må detta vara sista gången jag möter en “creapy crawly”. Jag ser mig själv som en stark person men detta är min svaghet.